HÄLSA

Husapotek:

Springern är en frisk och sund hundras men våra hundar kan drabbas av ungefär samma sjukdomar, krämpor och besvär som vi människor. Det är bra att känna till sånt som kan hända, hur man förebygger och hur man bäst går tillväga om något händer och hur man avgör om man behöver kontakta veterinär.

Detta är inte tänkt som något allomfattande angående springerns hälsa men vi tar upp några av de vanligare åkommorna som din hund kan råka ut för. De flesta relativt ofarliga men ändock besvärande. Här delar vi med oss av våra egna erfarenheter och ger dig tips för att hålla din hund frisk, hel och ren.

Vår erfarenhet och åsikt är att man ska försöka klara smärre åkommor utan att blanda in onödiga mediciner eftersom alla mediciner har biverkningar och ibland kanske medicinsk behandling tar kål på en åkomma på kort sikt men kan förvärra i det långa loppet. Medicin ska bara ges när det verkligen behövs och då alltid i samrådan med veterinär. Laborera aldrig på egen hand. Produkter som säljs receptfritt på apotek och djursjukhus kan man använda men var alltid säker på att du vet hur, när och vart det ska användas.

DIN HUNDS HUS-APOTEK Saker som är bra att alltid ha hemma: Febertermometer (en vanlig "rumptermometer" funkar bäst) Bomull (bomullspads är bra till det mesta) Tandborste och ev. hundtandkräm Tandstensskrapa Jodopax (koncentrerad) Kompresser Självhäftande elastiska lindor (finns att köpa på djursjukhus) Rimadyl (smärtstillande, eller motsvarande för hund) Blodstillande pulver (typ Klip Stop) Pevarylpulver Ohyreschampo

Rödfärgning: Vi får ofta frågan varför hunden ibland blir röd i pälsen på vissa ställen så vi tänkte ta det allra först. Att en springer är lite röd runt munnen och under tassarna är inget onormalt eller farligt. Det beror helt enkelt på att när huden blir fuktig så blir det en reaktion med huden och fukten som gör att denna röda färgen uppstår. Hunden svettas ju genom undersidan av tassarna så att det blir rött där är alltså helt normalt. Detsamma gäller vid munnen där de ofta är lite röda på underläpparna, där pälsen är. Så länge hunden är obesvärad och det inte luktar illa eller verkar irriterat så är detta alltså helt ofarligt.

Mun & tänder: Valpen börjar tappa mjölktänderna vid ca 4 månaders ålder. Tandömsningen tar ett par månader. Under tiden bör man då och då titta i valpens mun och se så att allt ser bra ut. Det händer att en mjölktand inte vill lossna trots att den nya tanden kommit ut en bit. Om den verkar sitta väldigt hårt fast och inget händer på några dagar så bör man låta en veterinär titta på det för att avgöra om tanden måste dras ut. Oftast är det dock inga problem. Under tandömsningen kan en del valpar vara lite känsliga i munnen och det kan vara bra att blötlägga fodret under den här tiden. En del valpar vill ha nåt att sätta tänderna i och då är det bra att ha tuggvänliga ben och leksaker framme som är tillåtna. Tandvård på en vuxna hunden handlar mest om att hålla tänderna rena från tandsten. Tandsten bildas, precis som hos oss människor, av bakteriebeläggningar på tänderna. Om man inte tar bort det bildas ett hårt skal (plack) och detta kan i sin tur bilda infektioner i tandkött och orsaka tandlossning. Vill man kan man borsta tänderna på hunden. Det finns särskild tandkräm för hundar annars går det lika bra med lite vanligt bordsalt i ljummet vatten. Man kan också skrapa rent tänderna själv med en tandstensskrapa. Detta kan dock vara svårt om man är ovan. Be gärna din hunds uppfödare visa dig hur man gör. Många hundtrim erbjuder tandstensskrapning och även djursjukhus.  Det finns också ett pulver som heter Plaque Off som man ger i maten och som ska vara mycket effektivt mot tandsten, vi har dock själva inte provat.

Bettfel: Bettfel förekommer i rasen men oftast handlar det inte om några grava fel. Det kan handla om små över och underbett och enstaka tänder som sitter lite snett eller har hamnat på" fel sida". Såvida bettfelet är lindrigt så innebär det inget hinder för hunden eller ägaren. Däremot kan man inte ställa ut en hund med ett bettfel och vi använder inte heller hundar med bettfel i aveln men annars finns inga hinder trots att man har ett bettfel. Det är endast av kosmetisk betydelse.

Mun och läppar: Springern har ganska mycket hud runt munnen och läpparna är lite "rynkiga". Man bör redan från början vänja den lilla valpen vid att man torkar av läpparna då och då. Särskilt noga ska man vara att torka om hunden slabbar mycket när den äter/dricker. Man kan gott ta för vana att torka av runt munnen varje gång den ätit. Ibland kan det uppstå en bakterieinfektion i läppvecken. Symptomen på det är att hunden kanske slickar sig mycket runt munnen, det luktar illa från läpparna, huden kan se röd och svullen ut och pälsen kan bli missfärgad, nästan lite gul/grön. I lindriga fall börjar man med att raka pälsen runt läpparna kort och tvättar två ggr/dag med utspädd jodopax. Eventuellt man man badda på alsolsprit efteråt, det torkar ut eftersom en infektion i läppen oftast vätskar sig. Var extra noga med att torka. Om man inte får bukt med det själv så får man kontakta veterinär som oftast skriver ut en salva som man ska smörja med. En del hundar får lättare problem med läpparna än andra. Man bör alltid se till att pälsen runt munnen hålls kortklippt. Om du inte kan göra det själv så be den som trimmar din hund att klippa noga även där.

Hundens mun är väldigt ren och det sägs att hundens saliv är desinificerande. Det är inte helt ovanligt att hunden skadar sig lindrigt i munnen. Det kan vara att den burit på en vass pinne och rispat sig eller kanske om den hamnat i bråk. Ett sår inne i munnen vållar sällan problem. Man bör förstås hålla koll så att det inte bildas en varböld och man kan hjälpa till att hålla såret öppen så att det töms på eventuellt var. Små sår och rispor i  munnen brukar läka på några dagar.

Torr nos: Ibland kan hunden bli onormalt torr på nosen, alltså på själva nosspegel, oftast på ovansidan. Det kan bli nästan som en tjock, uppluckrad skorpa som sitter ovanpå nosen. Ingen vet varför men det verkar ganska vanligt. Det är helt ofarligt och hunden är oftast helt opåverkad. Det bästa är att låta det vara, det brukar återgå till det normala så småningom. Smörj inte på någon salva då det kan förvärra snarare än hjälpa.

Ögon: När det gäller ögonen kan hunden få samma besvär som vi. Lindriga ögoninfektioner, sår i ögat och olika ögonsjukdomar. I rasen finns en del ögonsjukdomar, både ärftliga och icke ärftliga. Dessa läser du bäst om på rasklubbens hemsida. En lindrig ögoninfektion visar sig i att det rinner mer än normalt i ögat och/eller bildas det kladdigt slem i ögat. Slemmet kan vara ofärgat eller grönaktigt. Det kan vara att hunden fått in något i ögat eller fått ett litet sår som infekterats av bakterier. Oftast går det över av sig självt på ett par dagar. Man kan tvätta med vanligt vatten eller ögonbad. Man kan också använda en receptfri ögonsalva som heter Noviform. Går det inte över på några dagar och/eller blir värre måste veterinär kontaktas.

Sår i ögat kan uppkomma att hunden sticker sig på något vasst eller kan den få en annan hunds klo (eller en katts) i ögat.  Det vanligaste är att det blir ett sår på hornhinnan av varierande storlek. En sån här skada ger vanligtvis akuta symptom som smärta och ljuskänslighet. Man ser att hunden är besvärad och kanske kniper med ögat. Ibland kan man också se att pupillen i det skadade ögat är mindre än normalt. En sån här skada måste alltid undersökas av veterinär. Alla slags skador i ögonen ska tas på ytterst allvar och hunden måste komma under behandling så snabbt som möjligt. Behandlingen består oftast av ögondroppar och/eller salva. Om man inte behandlar en ögonskada så kan det få andra allvarliga konsekvenser som följd. Alltså, ignorera aldrig en ögonskada.

Öron: Som uppfödare får man ofta frågan om rasen har mycket problem med öronen. Som ägare av rasen sen 20 år har jag aldrig haft en enda hund med öroninflammation. Naturligtvis ska man vara uppmärksam på hundens öron och förebygga problem men med enkla rutiner och åtgärder håller man oftast alllvarligare problem på mattan. Ett bra tips är att ibland sätta upp öronen med en mjuk gummisnodd. Då kommer det lite luft in i öronen. Hundar med hängande öron har ju begränsad lufttillförsel in till öronen och det kan orsaka fukt och svamp. Hunden har, precis som vi, en normal vaxproduktion i öronen och tittar man i ett friskt springeröra så finns där alltid lite brunt vax och det är helt normalt. En bra rutin är att lukta i öronen och lära sig hur ett friskt öra luktar. Då lär du dig snabbt att lukta dig till om det blir problem. En annan bra regel är att inte peta i örat i onödan.  Jag brukar blanda jodopax med ljummet vatten och droppa ner i samtliga  öron och massera runt lite. Efter en stund torkar jag ur örat med bomull. Då lossnar överflödigt vax samt att innerörat blir rengjort. Ett tips bara, var utomhus då det tenderar att hamna jodopax lite överallt. Detta gör jag kanske max varannan månad. En del hundar producerar mer öronvax än andra vilket inte behöver betyda något om hunden inte har besvär. Svamp i ytteröronen är ganska vanligt och det visar sig som att ytterörat blir rött och lite svullet och hunden kliar sig mer än vanligt. Tvätta med utspädd jodopax och pudra efteråt med Pevaryl puder. Det köper du receptfritt på apoteket. Det används till fotsvamp på människor men fungerar lika bra i öronen på springer spaniels. En god vana är att alltid torka ur öronen med en bomullstuss efter att man badat hunden eller att den badat själv samt att alltid hålla pälsen kortklippt på insidan av öronen. Med goda vanor och god hygien kan man hålla problemen borta. Skulle dock hunden vara mycket besvärad av ett öra, t ex klia sig onormalt mycket och/eller hålla huvudet på sned samt att örat ser väldigt fult ut måste man kontakta veterinär som antagligen ordinerar lämpliga örondroppar. En del springrar har väldigt trånga örongångar vilket gör att det lättare blir problem med öronen, detta är dock inget vi haft erfarenhet av.

Tassar: Om du håller din springers tassar välansade slipper du undan många av de problem som kan uppstå annars. Genom att pälsen hålls kort på undersidan och mellan trampdynorna kommer det luft in till huden vilket förebygger problem med svamp. Svamp trivs i fuktig och varm miljö och eftersom hundar svettas genom tassarnas undersidor kan man ju räkna ut hur det blir om pälsen dessutom är lång och tät. Om man promenerar på saltade vägar under vintertid ska man alltid skölja av tassarna när man kommer hem och gärna tvätta med lite schampo också. Håller man pälsen kortklippt på vintern så undviker man att hunden får isklumpar under tassarna. Blir det rött och irriterat och/eller om hunden slickar mycket och/eller biter på tassarna måste man klippa och rengöra. Tvätta med utspädd jodopax och pudra med Pevaryl puder. Klorna ska hållas kortklippta. Är man osäker på kloklippningen klipper man lite och ofta, minst en gång i veckan. Glöm inte att klippa sporrarna också.  Ibland blir det som sprickor i hundens trampdynor. Detta är helt normalt och ibland kan trampdynorna vara lite torrare än vanligt, t ex om det är varmt och torrt ute och då uppstår sprickor lättare. Trampdynorna är härdade och mycket tåliga och så länge hunden inte är besvärad eller om sprickorna är väldigt djupa (så det blir som sår) så behöver man inte oroa sig.

Om olyckan är framme och hunden t ex skär sig i en trampdyna blöder det oftast mycket. Man kan lägga ett förband och försöka hålla hunden så stilla som möjligt. Om det inte slutar att blöda inom rimlig tid får man uppsöka veterinär. Ibland händer det att en hund vrickar en tå eller till och med bryter den. Det är inte mycket man kan göra med en bruten tå, den får oftast läka ihop på egen hand. Klorna kan också skadas om t ex hunden blir trampad på en klo. Då kan själva klokapseln slitas bort och lämna en bar pulpa kvar. Naturligtvis ska en veterinär titta på tassen om hunden skadat sig allvarligt.

Springrarna har normalt sporrar på båda frambenen. Det är den extra klon som sitter en bit ovanför tassen på insidan av benet. Det är viktigt att man inte glömmer att klippa även denna. Jag har sett skräckexempel på när folk helt enkelt glömt bort att klippa den klon, kanske har den varit gömd av pälsen. Klon på sporren blir som en krok och klipper man inte den växer den till slut in i benet vilket naturligtvis är helt oacceptabelt. En del springrar föds även med baksporrar men de låter vi alltid en veterinär ta bort när valpen bara är några dagar gammal. Ibland får vi frågan om det händer att de skadar sporren där fram men hittills har vi aldrig haft någon hund som har råkat ut för det. Baksporrar däremot är ett annat kapitel, de är oftast mycket större och sitter mer utsatt och det är lättare för hunden att fastna och/eller fläka upp en baksporre, därför bör de alltid tas bort på de springrar som föds med dem.

Navelbråck: Lindriga navelbråck är väldigt vanligt på springer. Det är till viss del ärftligt och verkar vara vanligare i vissa linjer. I vår ras är navelbråck inga problem och det är också endast av kosmetiskt betydelse. Ett mindre navelbråck har ingen betydelse och syns inte ens på en vuxen hund. Ett navelbråck innebär att bukväggen där navelsträngen suttit tar lite längre tid på sig att växa ihop helt efter att valpen fötts och då blir det är ett litet hål där. Genom detta lilla hål kan det tryckas ut lite vävnad som blir som en liten, mjuk bulle. Storleksmässigt kan det vara allt ifrån som ett knappnålshuvud, en liten ärta till kanske som en hasselnöt.  När bukväggen sen växer ihop i takt med att valpen växer så blir det oftast en kula av fettvävnad som stannar kvar på utsidan och som syns och känns som just en mjuk bulle. Det är alltså inget bråck längre. Den här bullen kommer att vara konstant hela hundens liv och är som sagt endast kosmetiskt. Själv har jag haft rasen i 20 år och haft otaliga individer med navelbråck i olika storlekar och ingen har någonsin fått några problem.

Päls & hud: Läs om detta under pälsvård i menyn om rasen.

Kennelhosta: Kennelhosta är vanligt bland hundar. Som namnet säger så hostar hunden. Peppar, peppar så har vi aldrig haft någon hund som drabbats. Ju hundtätare man bor och vistas desto större är riskerna att hunden blir smittad. Kennelhosta går ofta som löpeldar på kurser och utställningar t ex. Numera ingår vaccin mot kennelhosta i den vanliga vaccinationen som man gör vartannat år så utbrotten av kennelhosta lär väl minska framöver. Det är en ofarlig sjukdom i sig men väldigt besvärande och mycket smittsam.

Avmaskning: Valpar genomgår flera avmaskningskurer hos oss uppfödare. Vi rekommenderar att valpen avmaskas efter några veckor i sitt nya hem. Därefter är det lämpligt att avmaska sin hund 1 gång om året. Det finns olika avmaskningsmedel att köpa receptfritt på apotek. Se bara till så att medlet du använder är effektivt på alla stadier av inälvsmask och tar flera sorters mask.

Fästingar & annan ohyra: Fästingar är en utbredd landsplåga. Vår och sommartid ska man gå igenom hunden noga varje dag och plocka bort alla fästingar.  Man kan också använda sig av fästinghalsband eller fästingmedel i pipetter som man köper på apoteket. En del hundar kan dock reagera negativt på fästingmedel då det innehåller ett starkt gift. Själva använder vi inga preparat på våra hundar. Fästingar kan bära på sjukdomar som borrelia och erlichia, båda sjukdomarna kan drabba hundar. Om hunden får diffusa problem som hältor, balansrubbingar eller andra symptom som inte kan härledas till någon specifik sjukdom ska man alltid be veterinären om att ta blodprov för fästingburna sjukdomar. Om man upptäcker en fästingburen sjukdom i tidigt skede så blir oftast hunden helt bra efter en antibiotikakur. Det är farligt om en hund går en längre tid med en fästingburen sjukdom utan behandling, då kan problemen bli kroniska och beroende på vilka problem det handlar om, svåra att leva med.

Löss och loppor kan alla hundar få. Störst är risken att smittas om man ofta uppehåller sig på platser med många hundar, som på offentliga rastplatser, hundkurser, tävlingar och utställningar. Skulle hunden få ohyra består behandlingen i bad med ohyreschampo när det gäller löss och speciella sk spot-on-medel för loppor. I det senare fallet måste även hundens närmiljö saneras noggrannt eftersom loppor kan överleva länge utanför värddjuret. Löss däremot dör ganska snart om de ramlar av hunden.

Hältor: Springern är en aktiv och rörlig ras och då och då händer det att hunden stukar eller sträcker sig. Detta är vanligt under en livlig skogspromenad eller om hunden utsatts för extremt hård fysisk ansträngning. En lindrig hälta utan några andra symptom är oftast inget att oroa sig för. Några dagar i vila brukar göra susen. Man kan behöva hålla hunden kopplad några dagar beroende på graden av hälta. Särskilt viktigt med stillhet och vila är det för en valp och växande hund då de sällan har förstånd att hålla sig lugna även om de har ont. Man kan också ge smärtstillande tabletter om hunden har mycket ont. Om hältan däremot inte har gått över på en dryg vecka eller om hunden har väldigt ont och kanske inte ens stödjer på benet efter ett par dagar måste självklart en veterinär undersöka den.

Analsäckar: Analsäckarna sitter på varsin sida om analöppningen. Oftast orsakar de inga problem men vissa hundar kan ibland behöva hjälp med att tömma dem.  Vanligtvis töms innehållet i analsäckarna i samband med att hunden bajsar med vissa individer kan som sagt behöva hjälp ibland. Om hunden slickar där bak, biter och/eller kanar på rumpan är det ett säkert tecken på att man behöver tömma analsäckarna. Det kan också sprida sig en mindre angenäm doft, innehållet i analsäckarna luktar minst sagt vedervärdigt. Be någon van att visa hur man gör. Har hunden mycket problem och får inflammation i analsäckarna kan det behövas en grundlig rengöring hos veterinären. Ibland får hunden också antibiotika. I vissa fall av kroniska problem kan man operera bort analsäckarna.

Lös eller hård i magen: Att en hund blir lös i magen ibland är inget konstigt, det händer ju oss människor också ibland. Springrar äter mer än gärna "saker" som de hittar i naturen, allt de hittar är kanske inte tjänligt som föda med det hindrar inte en springer. Oftast beror en lös mage just på det här, att hunden har hittat något smaskigt att äta. Om hunden är lös i magen eller har diarré men för övrigt är pigg och kry och som vanligt, dvs har aptit och ingen feber, så kan man lugnt avvakta några dagar. Var dock uppmärksam på att hunden dricker normalt eftersom en hund med diarré förlorar en del vätska. Om det handlar om en liten valp kan det vara allvarligare eftersom det går utför fortare med en valp som har diarré än om det gäller en vuxen hund. En valp som har diarré i mer än några dagar och/eller är allmänpåverkad ska till veterinär. En vuxen hund kan man ge ytterligare några dagar, men är den påverkad och verkar sjuk gäller vterinären för den också. En pigg hund med lite lös mage kan man t ex ge äggula uppvispad i majsvälling, det lugnar oroliga magar och hunden får i sig vätska. Risavkok och fisk är också bra mat att ge i några dagar till en hund med orolig mage. Om inte tillståndet återgår till det normala inom en vecka eller om hunden blir dålig ska man inte vänta med att ta den till veterinär. Ett tips är att köpa hem ett speciellt preparat som finns receptfritt på djursjukhus och som heter Diarsanyl. Det är en slags pasta som man ger för att stabilisera en hundmage med diarré. Beror diarrén på att hunden har ätit nåt olämpligt så brukar denna pastan hjälpa omedelbart.

Hundar kan också drabbas av magsjuka, precis som vi. Ibland kan det utbryta rena magsjukeepidemier bland hundar och dessa smittar lätt. Symptomen är då främst diarré men hunden kan även kräkas och få feber. En allmänpåverkad hund måste få veterinärbehandling, då främst få i sig vätska eftersom en hund med diarré och kräkningar relativt fort blir uttorkad.

Hård mage är inte lika vanligt på hundar, i allafall inte enligt vår erfarenhet, Hård mage kan bero på att hunden ätit något svårsmält, kanske en kotte eller en sten. Valpar kan ibland få en ovana att äta småsten och det är ju naturligt att det kan bli lite problematiskt att bajsa småsten. Detta brukar de dock sluta med med tiden. Om hunden däremot verkar besvärad och inte alls kan bajsa och kanske verkar ha ont i magen så kan det sitta något i vägen i tarmen, då måste man självklart till veterinären utan dröjsmål.

Om man ska byta foder till hunden så ska man alltid blanda det nya med det gamla vanliga minst en vecka för att undvika att hunden blir dålig i magen. De flesta springrar är, enligt vår erfarenhet, utrustade med en järnmage som tål det mesta och blir sällan riktigt dåliga i magarna. Ger man då och då matrester från det egna matbordet så kan hunden ibland reagera på något med att bli lite lös i magen i några dagar men det går oftast över lika fort som det kom.

Förhudskatarr: Hanhundar kan ibland bli irriterade i förhuden, få en förhudskatarr. Vissa hanar verkar ha lättare för att få det medan andra aldrig får det. Ingen av våra hanhundar har haft besvär av detta men det är vanligt. Symptomen är att det kommer vätska, oftast gulfärgad ur förhuden. Det luktar lite skarpare än vanligt. De flesta hanhundar har normalt en liten flytning ur förhuden och det är alltså helt normalt. Men när flytningen blir rikligare, ändrar karaktär och lukt så kan det behövas en rengöring. Hunden kan ibland visa att det är irriterat genom att slicka sig själv ovanligt mycket. Det enklaste och effektivaste är att ta jodopax utspätt med ljummet vatten, suga upp i en spruta ställa hunden i badkaret eller utomhus och sen spruta in vätskan i förhuden, massera runt lite och låta det rinna ut. Gör man detta ett par gånger om dagen i några dagar så brukar det bli bra. Det finns speciella förhudsrens som man kan köpa men vi har aldrig behövt använda oss av det.

Prostata: Förstorad prostata drabbar ca 80% av alla hanhundar över 8 år och betraktas således som något normalt. Prostataförstoring kan ibland gå obemärkt förbi utan att hunden får problem men det kan också bli problem. Detta märks då genom att hunden kanske droppar blod från snoppen, kanske visar obehag när den t ex ska hoppa upp eller har svårt att bajsa. Hanhundar med prostataproblem får inte svårt att kissa, så som män får, men däremot kan det bli svårt att bajsa. Om du märker några av dessa symptom på din äldre hanhund kan det vara idé att låta en veterinär undersöka honom. Prostatan kan också bli inflammerad och då får hunden oftast väldigt ont. Behandlingen består i första hand av hormonspruta och antibiotika. I svårare eller återkommande fall kan man behöva kasterera hunden och i och med det försvinner problemen.

Urinvägsinfektion: Att springrar får urinvägsinfektion är inte så väldigt vanligt. Vanligast är att unga tikar får det, ofta innan de löpt första gången så de verkar vara känsligare. Lindriga urinvägsinfektioner kan läka av sig själva men man ska aldrig låta en hund gå länge utan att det blir bättre. Ett tips från oss är att köpa torkad persiljerot på hälsokostbutiken och lägga bitarna i blöt och sen slå det över hundens mat. Det innehåller mycket C-vitamin och det det verkar effektivt på urinvägsinfektion. Våra hundar har alltid tyckt om de torkade bitarna och äter de även torra som de är och det är helt ofarligt. Har man en hund som får upprepade urinvägsinfektioner ska man låta veterinären undersöka den då det kan ligga andra orsaker bakom.

Vattensvans: Detta är ett fenomen som ännu ingen riktigt kan förklara varför det uppstår och varför vissa hundar får det och andra inte. Anledningen till att det heter vattensvans är att det ofta uppkommer i samband med eller efter bad, speciellt i kallt vatten. Det kan också inträffa efter att man duschat hunden i helt normalt tempererat vatten. Men kombinationen vatten och kyla verkar öka risken för vattensvans. Symptomen är att hundens svans helt plötsligt bara hänger rakt ner och hunden kan inte vifta på den som vanligt, det hänger som livlös. Ofta har hunden också mer eller mindre ont i svansen, vilket märks när den försöker vifta eller man tar i den. Det är ett ofarligt tillstånd även om en del hundar kan ha rejält ont. Bästa tipset är att låta hunden vila, inga ansträngande aktiviteter där den behöver använda sin svans, värme och ibland kan även lite massage runt svansroten hjälpa till, om hunden tillåter och verkar tycka att det är OK. Har den mycket ont kan man ge lite smärtstillande i tablettform, t ex Rimadyl eller motsvarande. Oftast brukar vattensvansen försvinna lika fort som dem kom och den kan verkligen komma från den ena minuten till den andra och som sagt, försvinna lika fort. Vissa individer får det oftare än andra och en del får det aldrig. Vi har haft hundar som upprepade gånger fått det och sen hundar som aldrig haft det. Vi har också haft en tik som fått det flera gånger i samband med att hon börjat löpa, vilket får mig att misstänka att det även kan utlösas av hormonförändringar. Vet man att man har en hund som lätt får vattensvans så är det bra att tänka på det när man badat hunden eller om den simmat. Bästa sättet för att slippa att vattensvansen dyker upp är att torka hunden noga, gärna med hårfön runt svansroten om det är kyligt ute och låt gärna hunden springa och röra sig direkt efter badet. Lägg den alltså inte blöt/halvblöt i en bur eller liknande för att självtorka, då lär vattensvansen komma som ett brev på posten. Man ser då och då att hundar kommer in på utställningar med vattensvans och det ser verkligen inte roligt ut när en hund springer omkring inne i ringen med en "död" svans. Chanserna till någon framskjuten placering är som bortblåsta med en vattensvans. Så om du brukar ställa ut din vattensvansbenägna hund så ägna lite extra omsorg åt den delen efter skönhetsbadet och sätt gärna på ett täcke, speciellt om det är lite kyligt.

Förhoppningsvis har du nu fått lite tips och råd om din hunds skötsel. Kom ihåg, kontakta alltid din uppfödare om det är något du undrar när det gäller din hund. Vid akuta sjudomar och/eller skador måste man naturligtvis alltid ta sig till veterinär så fort som möjligt.