NELLIES kåserier
 
Del 1
 
Hej Allihopa!

Det är jag. Alltså, JAG... Charlescroft Pickpocket Peg. Fast min familj kallar mig Nellie. Det är väldans vackert det också, tycker jag. Jag är synnerligen stolt över det namnet och vill till varje pris behålla det. Så när någon ropar "Nellie" då släpper jag allt och kommer sättande som ett spjut innan någon annan hinner fram och lägger beslag på det namnet. Jag fyllde 6 månader den 3 augusti, är en brun och vit engelsk springer spaniel och bor i Kristianstad.
 
Häromdagen satt jag och skrev på ett brev till kenneln där jag är född, när det plötsligt slog mig att matte nyligen läste ett intressant inlägg för mig ur senaste numret av Springertidningen. Någon efterlyste bland annat artiklar om ”vanliga” hundar. Och då tänkte jag: ’Varför skriver inte jag dit? Kanske kan jag få en spalt publicerad i tidningen där jag kan berätta lite om min vardag och dela med mig av mina tankar och erfarenheter. (hm… och bli kändis… !!!) Jag är ju en vanlig hund.’ Nåja, vanlig och vanlig. Det är väl kanske att ta i förstås. Vanlig fast ovanligt älskvärd, intelligent, initiativrik, snabb, vacker, go’ och glad och hjälpsam. Det är i alla fall vad matte brukar säga och jag tycker också att det är en mer träffande beskrivning av mig. Fast i grund och botten kan man nog ändå säga att jag är rätt vanlig. ”En typisk engelsk springer spaniel”, kan det hända att någon bekant till matte säger när hon berättar om mig. Och då blir jag faktiskt lite stött. Jag menar, så vanlig är jag ändå inte. Man ska inte överdriva.
 
Anledningen till att jag höll på att skriva brev då häromdagen är att min matte har berättat att hon brukar "maila" med kenneln emellanåt (hur nu det går till - det är något elektroniskt, tror jag) och varje gång dom har ”mailat” med varandra så har hon hälsningar och kramar till mig från alla på kenneln i Alvesta. Jag har tänkt länge att jag också skulle pröva det där med e-post och försäkra mig om att hälsningarna inte bara är något som matte hittat på för att göra mig glad. Jag måste erkänna att mitt eget minne av dom är lite suddigt, så ibland undrar jag om dom verkligen minns mig. Ja, Linda och André dom kommer säkert ihåg mig förstås. Dom verkade ha bra reda på sig - och full koll på oss alla hundar. Men ibland undrar jag om mamma och pappa och syskonen och alla andra kanske har glömt mig. Fast… det är väl ändå inte möjligt… Egentligen skulle jag ha skrivit för länge sen, men jag har faktiskt inte haft tid förrän nu. Ja, ja... jag vet att det är ett slitet uttryck det där med att man inte har tid. Något man säger fast man egentligen skulle hinna mycket väl om man bara skyndade sig.
 
 
Den konsten kan jag. Att skynda mig, alltså. Och när jag skyndar mig så hinner jag JÄTTEMYCKET. Det tycker i alla fall min matte. "HERREGUD!!!" kan hon utropa vissa dagar när jag har extra mycket energi och många bollar i luften. "Har du nu varit hääär också?” hojtar matte då. ”Huur har du hunnit det? Du är oootrrroooolig!!!" Jag tror att detta är en typisk sån där komplimang, eller vad det nu heter. Det är åtminstone så jag tolkar det.
Hur som helst. Vad jag ville komma fram till var att när jag säger att jag inte haft tid så kan ni verkligen lita på att det är dagens sanning. Här där jag bor finns det MASSOR att stå i!
 
Ett av mina första minnen jag har från när jag var liten och bodde på kenneln är när det var matdags. Då brukade mamma Jonna (som egentligen heter Mistily’s Flashdance) samla oss alla syskon och tala om för oss att vi tillhör ett släkte som heter ’hundar’ och att vi hundar har en alldeles speciell uppgift att fylla här i världen. Det är vi som är födda till att vara ’människans bästa vän’. Vissa raser är visst bättre på det än andra, och ”vi engelska springer spaniels vi tillhör den absoluta eliten”, sa mamma med en kokett knyck på nacken. Bara detta att vara född till en speciell uppgift, det är något mycket förnämt. Vad jag vet är det, förutom vi hundar då, bara Kungen som är det. Och detta att vara någons bästa vän… det är ett väldans stort ansvar ska jag säga! Vi ESS har dessutom vårt goda rykte att leva upp till. Det förpliktigar! Mamma berättade att alla familjer behöver en hund som vaktar dom och alla deras saker, finns till hands i vått och torrt och ser till att saker och ting blir ordentligt gjorda. Sen ska alla familjemedlemmar ha motion också och stimulans och en meningsfull tillvaro. Det blir många timmars arbete per dag för bara en enda hund. Egentligen hade det behövts en hund för varje människa om man inte ska riskera att bli utbränd. Men idag ska det sparas in på allt, det har jag hört på TV-nyheterna. Nedskärningar så långt ögat når. I somliga familjer bor det visst inte ens en enda liten ynka hund alls. "Det är för att en del människor inte förstår sitt eget bästa," sa mamma och slickade kärleksfullt några av oss på huvudet.
 

 
Men vi alla syskon skulle alltså flytta hemifrån och få en egen familj att ta hand om när vi blev lite större. Alla utom en av oss som skulle stanna kvar på kenneln och fortsätta att ta hand om alla där. För hur skulle det annars gå för dom? Vi kunde ju inte lämna dom i sticket sådär. Inte efter allt som dom gjort för oss. Och kanske att den av oss som stannade kvar själv ska få egna valpar så småningom. Valpar som i sin tur ska föra arbetet för människorna vidare. Det är STORT!!! Medge det! Vi alla syskon tyckte att det lät väldans spännande detta med att bli stor och få ett eget jobb, och det var mycket tissel och tassel oss emellan vem som skulle hamna här eller där, då när alla valpköparna började dyka upp för att träffa oss. Vi syskon hade vår bestämda uppfattning om hur arbetet skulle fördelas oss emellan, vem av oss som borde få ta hand om vilka människor. Men vi var lite oroliga att Linda och André inte hade samma åsikt som vi. Vi försökte tjuvlyssna när dom satt i köket och pratade och diskuterade, men det var inte lätt att höra vad som sades alla gånger. Så ibland får man ta egna initiativ och vara lite uppfinningsrik. Det var alltså så det kom sig att jag kom på idén att klättra över staketet till valphagen för att smyga närmare och kunna höra bättre… och förhoppningsvis få tillfälle att framföra en och annan synpunkt också. Vilket inte var helt fel tänkt av mig. Det finns nämligen något som heter MBL, säger min matte. Och det är lag på det!
 
Nu är ju jag i och för sig inte så mycket för det här med regler och bestämmelser. En del verkar vara både dumma och onödiga och då är det bästa man kan göra att låtsas som om man inte känner till dom. Man måste använda sitt eget omdöme och göra en bedömning utifrån sina syften och vad situationen kräver, tycker jag. Hur ska man annars komma någonvart här i livet och kunna fullgöra sin uppgift om en massa dumma regler hela tiden lägger hinder i vägen? Nej, det måste finnas utrymme för nyskapande. Det är min bestämda uppfattning. Fast MBL verkar vara en bra lag, tycker jag. Att själv få var med och bestämma, det kan ju aldrig vara fel.
Det blev nu emellertid inte särskilt mycket MBL-ande för mig den där gången när jag med fara för eget liv hivade mig över staketet, för jag blev rätt snart avslöjad och förpassad tillbaka till dom andra valparna. Men som min pappa Mike (som är döpt till Charlescroft Striking Style) brukade säga: ”Friskt vågat, hälften vunnet!” Och det är ju alldeles rätt inställning. Det kunde mycket väl ha lyckats. Han är så lättsam av sig min pappa och pigg på allt som är roligt. Men så småningom visade det sig att vi inte hade behövt oroa oss särskilt mycket, vi valpar. Jag kan berätta – och jag vågar påstå att jag här talar å alla oss syskons vägnar – att det blev just så som vi hade hoppats och önskat. Vi fick jobb i precis den familj vi hade spetsat in oss på.
 
 
 
Här där jag bor behöver dom verkligen en hund, ska jag säga. Och dom är kloka människor för dom har haft flera hundar innan jag kom hit, men bara en i taget. En irländsk setter och två engelska springer spaniels. När jag kom hit så hade här inte bott någon hund på över ett halvår. Jag fattar inte hur dom har klarat sig på egen hand så länge. Men så var här också väldans eftersatt, oss emellan sagt. Här finns förskräckligt mycket att jobba ifatt.
Den hunden som bodde här senast – Mimmi, eller Beeline Gilly’s Biscuit som var hennes dopnamn – hon var förresten kullsyster till farmors mamma. Det tycker jag är ett ganska kul sammanträffande. Och på vissa ställen känner jag faktiskt lukten efter henne. Det känns tryggt. Det är en mycket godhjärtad, fridsam och sorglös doft. Och full av livserfarenhet. Den påminner till och med lite om farmors lukt och den brukar finnas på sådana jättebra platser, där det verkligen är trivsamt och praktiskt att vara. Alldeles i närheten av där matte brukar hålla till. Fast det är något konstigt med allt detta med hundarna som har bott här innan. Något jag inte riktigt förstår. Dom har flyttat härifrån allihopa!?
 
”Vart då… och varför det?” frågade jag matte. Och då svarade hon att när man blir gammal och trött, eller mycket sjuk så flyttar man till ett land som heter Nangiala – precis som i sagan om Bröderna Lejonhjärta. Nu kan jag inte säga att jag känner till just den sagan, men jag tyckte att det där lät riktigt dumt. Dessutom började en hemsk tanke, som jag knappt vågade tänka till slut, gnaga längst bak i mitt huvud och jag kände paniken växa inom mig. ”Så dom har blivit ’utslängda’ härifrån då,” frågade jag häpet och förskräckt samtidigt jag kände efter så att jag inte hade ont någonstans eller började bli sömnig. ”Nej, dom har flyttat för att dom själva ville det och visste att det var dags att ge sig av,” säger matte då. Det låter konstigt, tycker jag, och inte riktigt övertygande. Det är något som inte stämmer här. Det vore väl mycket bättre att stanna hemma där man är van, där man tycker om alla och alla tycker om en tillbaka, om man nu vill vila eller om man inte känner sig riktigt bra. Och så tycker jag lite synd om matte också som har blivit övergiven sådär, gång på gång. ”Jag ska ALDRIG flytta till det där Nangiala,” säger jag. ”Jag ska ALLTID stanna här hos dig.” Och så makar jag mig närmare matte i soffan och tar ett stadigt tag om hennes arm med alla mina nya fina tänder. Då ser matte så konstig ut i ögonen och så säger hon: ”Nellie, Nellie, min älskade lilla höna” och sen kramar hon mig hårt, hårt och borrar in ansiktet vid mitt öra.
 
Då känner jag att vi riktigt hör ihop, min matte och jag, och så glömmer jag bort att fundera mer över dom andra hundarna som bott här och hur det kom sig att dom flyttade härifrån. Man ska ta vara på stunden och få ut det mesta möjliga av allt, tycker jag. Eller ’Carpe diem,’ som min moster Penny brukade säga. Hon skulle förresten alltid vara lite märkvärdig och slänga sig med fina ord, moster Penny. Vissa gör vad som helst för att få uppmärksamhet och det tycker jag kan vara ganska tröttsamt. När jag beklagar mig för matte, lillhusse och lillmatte över mosters stora ego, som liksom bredde ut sig åt alla håll och kanter och fick mig att hamna helt i skymundan… … ja… och dom andra också förstås. Då börjar matte och lillhusse och lillmatte att flina fult, kasta menande blickar på varandra och fälla försmädliga kommentarer i stil med ”Jaha ja, det råder ju ingen tvekan om att dom är släkt” och så pratar dom om äpplen som faller från träd och sånt. Det har väl ändå inte med saken att göra.
   
 
 
Men medan dom höll på där och roade sig på min bekostnad så passade jag på att stillsamt smyga ner från soffan och ut i hallen. Där lyckades jag ljudlöst få tag i mattes sista par hela skor från översta skohyllan och bet ett rejält jack i den ena av dom. Jag brydde mig inte ens om att ge henne en sportslig chans genom att springa och visa henne vad jag stod i begrepp att ta mig för, så som jag brukar göra. Jag tyckte gott att jag kunde unna mig att ha lite roligt på deras bekostnad också. Jag menar, någon rättvisa ska det väl ändå vara här i världen. Förresten, om nu någon av er som läser detta är bekant med Penny, så var snäll och låt henne inte läsa just det här avsnittet! Då blir hon kanske ledsen och det vill jag inte. Bortsett från att hon har ett stort ego, så är hon en väldigt trevlig och sympatisk person. Men man får akta sig för att lägga ifrån sig något som man vill ha som sitt eget, när hon är i närheten. Jag säger bara det så har jag ingenting sagt.
 
Vi alla syskon har varit väldigt taggade inför arbetet hos våra familjer eftersom vi fått så bra utbildning där på kenneln. Mamma förstås då, hon har verkligen varit en toppenmamma. Snäll och omtänksam, men ändå bestämd. Hon vet precis hur allt ska vara och har berättat väldigt mycket för oss om Livet. Och pappa, farmor och alla andra hundar har hjälpt mamma att uppfostra oss. Dom har till och med hållit en sån där ’överlevnadskurs’ för oss. Det tycker jag var väldans hyggligt av dom. Men vi var tvungna att vara diskreta. För Linda och André hade inte godkänt den kursplanen, sa mamma. Men nu vet vi i alla fall det viktigaste om hur man skaffar mat på egen hand, utan hjälp från mattar och hussar, var i huset man ska leta och vilka avledande manövrar man ska använda sig av så att man får jobba ifred och så. Och det bästa är att det funkar i verkliga livet också, det vet jag för jag har prövat här hemma. Flera gånger. Och så har förstås Linda och André lärt oss massor av sådana saker som man måste kunna när man ska jobba med människor. Det här med social kompetens är ju väldigt viktigt nuförtiden. Det mesta av det dom lärt oss har varit mycket bra, men oss emellan sagt, en del har man bara funnit sig i för att inte stöta sig med dom. Och så har man tänkt i sitt stilla sinne att ’okey då, jag spelar väl med. Men vänta bara tills jag får en egen familj, då ska det allt bli annan ordning.
 

Fortsätttning på del 1 >