NELLIES kåserier
 
Del 2
 
Hej igen allihopa!
   

 
Jag hoppas att ni har haft en lika skön sommar som jag. Det vill säga massor med frisk luft, många lagom lata dagar på landet tillsammans med familjen, glass, frisbee på stranden, matsäck med honungsmackor, frånvaro av koppel, halsband och . . . BAD. Jodå, ni läste alldeles rätt. Detta med friluftsbad är nämligen något som jag inte riktigt har begripit finessen med om jag ska vara ärlig. Men jag har förstått att det är något som det förväntas av mig att jag ska uppskatta, för matte skakar beklagande på huvudet och slår sig för pannan när jag försiktigt balanserar i strandkanten för att inte bli blöt om tassarna. ”Nellie Ravelli min älskade vän,” brukar hon sucka. ”Du är en v a t t e n a p p o r t e r a n d e hund!!!” säger hon med tydlig artikulation och betoning på varenda stavelse för att riktigt hamra in förödmjukelsen. Och sen strör hon ytterligare salt i såren genom att berätta om dom hundar som har tagit hand om henne tidigare – Sebastian den irländska settern, Kajsa och Mimmi dom två springerflickorna – och hur alla ivrigt skällande, gång på gång kastat sig handlöst ut från bryggan och simmat halvvägs över sjön efter allsköns utkastat bråte och en och annan gräsand eller kanadagås. När hon kommer in på dom tongångarna då låtsas jag varken höra eller bry mig. Men innerst inne så blir jag faktiskt ledsen. För jag vill ju vara hennes allra BÄSTA bästa vän, alla kategorier.
 
Du undrar kanske om jag har provat på att simma någon gång så jag vet vad det är jag missar? Visst har jag det, och därför vet jag att det inte riktigt är min grej, så det inte är. Förutom då att man blir blöt om tassarna, så tycker jag att det är slöseri med tid. Det går ju hundra gånger fortare att springa än att simma. Visst skulle det vara mycket bättre om det var så vist ordnat att man kunde gå på vattnet istället? Håller ni inte med mig? Faktiskt tycker jag att det vore något för regeringen att lagstifta om. Jag vet inte om ni märkte det, men dom hade det ute på försök för ett halvår sen ungefär och det var toppen. Hela min familj och jag var ute och provgick på Immelnsjön, och vi var mycket nöjda. Men sen helt plötsligt så hade dom lagt projektet på is, eller vad man nu säger, vilket jag blev varse på ett högst påtagligt sätt eftersom det inte hade gått ut någon information om att försöket skulle avbrytas. Typiskt dom där makthavarna. Dom gör som dom vill. Medan jag, jag blev ett oskyldigt offer för deras slarv jag.
 
Det gick till på så sätt att jag stod på bryggan en vårvinterdag och njöt av den kyliga vinden när det kom en gräsand hasande förbi i maklig takt, och med förarglig uppsyn upplyste mig om att den brukade vara uppe på min tomt och bajsa och/eller äta blåbär när jag inte var där. Min omedelbara tanke var naturligtvis att utplåna det självgoda uttrycket från den där odrägliga ankans ansikte. Men jag hejdade min impuls att genast kasta mig efter fridstöraren eftersom jag hade lagt märke till att sjön såg annorlunda ut mot när vi var ute och provgick. Jag stod där en stund på bryggkanten och velade medan matte hojtade någonstans i bakgrunden. Så helt plötsligt mitt i min inre monolog fattade ödet beslut åt mig och jag druttade i vattnet med ett ljudligt PLLLUMMMS. Det var verkligen en förskräcklig upplevelse! Jag trodde att jag hade hamnat på en annan planet och aldrig skulle få träffa min matte igen. Ingen mark fanns det att gå på och allt jag gjorde gick i slow motion. Kallt var det också. Iskallt! Och alldeles blöt blev jag om tassarna. Till sist lyckades jag i alla fall få huvudet ovanför vattenytan och hörde matte ropa på mig. När jag slutligen hade lyckats lokalisera mig bland allt skvätt och plask och vände in mot land istället för ut mot mitten av sjön, då hade matte kastat av sig jackan och stövlarna och var på väg att hoppa i efter mig. Men det behövdes alltså inte. Jag blev uppfiskad och insvept i en filt och sen satte vi oss i bilen och åkte raka vägen hem till stan. Under resan hem så berättade matte en grymt spännande och alldeles sann historia för mig som hon läst på kennel Beelines hemsida om springern Willy och hans bravader. Willy simmade nästan ända till ett annat land – Danmark – innan han blev räddad! Otäckt va? Det var säkert regeringens fel det också, det är jag övertygad om. Dom borde stämmas . . . eller skämmas . . . eller vad det nu heter!!!
 
Min lillmatte och lillhusse har i alla fall helt resolut anordnat simskola för mig nu i sommarens sista skälvande minut. Dom bär mig ut i vattnet och släpper ner mig så att jag måste simma in till stranden. Först kämpade jag emot, men nu tycker jag att det är rätt okey. Faktiskt måste jag erkänna att det har varit ganska behagligt nu när det varit så varmt. Om min frisbee råkar ligga där och flyta så kan jag till och med ta mig tid att ta den med i förbifarten. Men jag skulle aldrig få för mig att självmant ge mig ut i vattnet. ’Näeh, aaaldrig ut på haaavet!’ som Dynamit-Harry brukar säga. Tacka vet jag den stillsamma och trevliga vattenlek som min pappa Mike berättade för oss valpar om när jag var liten, den är mer i min smak. Den heter ”Jacuzzi” och går till så att man doppar hela huvudet under vattnet och blåser bubblor. Det hörs jätteroligt och så kittlar det så kul på näsan. Och jag slipper att bli blöt om tassarna, för dom har jag djupt förankrade i den skånska myllan. Så det så! I alla fall så jobbar jag fortfarande på min allmänbildning – och mattes också för den delen. Bland annat så har jag med fara för liv och lem medelst praktisk demonstration lärt henne en del ordspråk. Matte säger att hon aldrig riktigt har förstått det engelska uttrycket ”to be under somebodys feet” eller vad som menas med ”att klättra på väggarna” förrän hon träffade mig. Jag blir jättestolt när hon säger så. Det betyder att jag är lite speciell i alla fall och kan något som mina föregångare inte har kunnat.
 
Annat som hör till allmänbildningen är ju att kunna ta emot och underhålla gäster. Gäster innebär ’ståhej’, och ståhej är något som jag verkligen uppskattar och anser mig vara expert på! Sagt och gjort, matte och jag bjöd hit Linda och mina vänner Todd och Hope från kennel Charlescroft, som är mitt ursprungliga hem. Vi lekte och hade jätteroligt och allt var bara TOPPEN!!! Åtminstone så länge dom höll sig vakna. Kan ni tänka er att efter maten så gick dom och la sig och SOV!!! Gör man verkligen så när man är bortbjuden? Jag bara undrar! Ja, Linda höll sig i alla fall vaken, det måste jag säga i rättvisans namn. Men inte Todd och Hope inte. Jag försökte flera gånger komma med kul uppslag om vad vi kunde göra, till exempel färdigställa min golfbana, eller nåt sånt. Men dom ville sova. Jag blev faktiskt orolig och tänkte att jag börjat tappa stinget ifråga om ståhej eller att mina gäster kanske var förargade på mig. Det är nämligen så att när jag var uppe hos dom i Alvesta och hälsade på och jag kände behov av att göra mig intressant, då drog jag till med det beprövade ’Hemma på våååran gata i staaa’n, dääär . . .  . . . ’
 
Och jag saltade mina historier en del, det måste jag erkänna. Hur som helst så drog sig mina gäster till minnes att jag berättat om en hel del intressanta sevärdheter här i stan, och när dom nu befann sig på ort och ställe så insisterade dom på att jag skulle förevisa åtminstone några av dom lokala attraktioner som jag hade skrutit med. Jag försökte förklara att vi inte kunde ge oss iväg på egen hand eftersom det finns ett staket runt min tomt, och matte och Linda var alldeles för trötta för att ge sig ut på sightseeing eftersom vi hade varit i Hässleholm på utställning innan vi kom hem till oss. Men mina gäster trodde alltså bara att mitt prat om staket var ett svepskäl för att det inte skulle uppdagas att sevärdheterna var ett påhitt. Men det var alls inget svepskäl. Vi har ett staket, fastän det är diskret och dessutom döljs i en gles häck som varken växer eller dör. Hope hade inget emot att stanna i trädgården, men Todd blev till slut otålig. Han tyckte väl att han måste visa prov på manligt kurage och initiativförmåga och meddelade morskt att åtminstone han tänkte ge sig ut på en rekognoseringstur även om inte jag ville agera guide. Varpå han med ett beslutsamt språng kastade sig mot häcken i avsikt att forcera detta till synes klena hinder. Hope och jag hann precis inta en bra position för att se rekylen. Den var imponerande! Todd blev något snopen och generad ska jag säga. Jag tyckte riktigt synd om honom för han är en så genomsnäll och sympatisk kille. Och jag kände lite att jag som värdinna borde ha kunnat förhindra den här pinsamma incidenten. Men Todd sa att det var okey, och han till och med bad om ursäkt för att han tvivlat på mig – både vad gäller staketet och sevärdheterna. Han är en riktig gentleman Todd!
 
Tiden går fort när man har roligt och alldeles för snart var det dags för mina vänner att åka hem. (Tänk så onödigt att sova bort halva tiden!) Det blev verkligen tomt efter dom! I flera dagar gick jag runt och låtsades att dom fortfarande var kvar och tänkte att om jag verkligen riktigt mycket önskade att dom vore här så skulle dom dyka upp igen. Med slutna ögon och nosen tryckt mot golvet där dom legat insöp jag deras ljuvliga dofter, snuttade på tennisbollen som Todd lekt med och som jag i vanliga fall tycker är riktigt äcklig. Jag inspekterade parkeringen där deras bil stått och jag undersökte hörnan vid kökssoffan där Hope hade legat och sovit. Ja, jag till och med letade under kökssoffan för att vara på den säkra sidan. Men till slut fick jag ge upp och acceptera att dom hade åkt hem till sig. Sen tjatade jag på matte om att få ett ’syskon’ Man tycker att jag i alla fall skulle kunna få det, eftersom jag nu inte får någon häst. Håller ni inte med mig?

 
För övrigt så tycker jag nog att jag börjar få rätt bra kläm på hur saker och ting fungerar här i världen. Hur allt ska vara och vad som är normalt och inte. Det är därför jag med bestämdhet påstår mig veta, att hos min familjs mormor och morfar, där spökar det. Jodå, det är dagens sanning! Första gången jag upptäckte spökerierna så satt matte och dom andra ute i vardagsrummet och pratade. Dom hade bestämt sig för att ignorera mig ett tag tills jag ”uppförde mig som folk”, som dom säger ibland när jag är så underhållande att jag stjäl all uppmärksamhet. Sverige är ett hopplöst tråkigt ”lagom-land” – inom parentes sagt! Medan dom spelade det spelet, så tänkte jag att jag kunde leka en lek för mig själv. Valet föll på ”inte-nudda-golvet”-leken. Och i mormors rum där är det precis lämpligt avstånd mellan möbler och mattor för att det ska vara genomförbart, men ändå en utmaning. Jag började med ett skutt från tröskeln till mattan och från mattan hoppade upp i en fåtölj, ner igen på en annan matta, upp i sängen och sen över i en stol som ingen någonsin brukar sitta i. Jag har alltid undrat varför. Men nu förstår jag, för det var då det hände!

 
Det blev ett obeskrivligt tumult. Först fattade jag ingenting, men när jag hunnit sansa mig så begrep jag att jag måste ha hamnat mitt i knät på en osynlig ande. Och den här anden ville på villkors vis INTE ha mig där. Det gjorde den helt klart för mig! Den KASTADE mig i golvet med kraften hos en ilsken tjur. Jaa, det var till och med så att hela stolen gungade! Ni kan tänka er vilken chock för mig!!! Jag greps i mitt innersta av en namnlös fasa och allt håret reste sig på ryggen på mig. Ända från hjässan till svansroten.
 
Det är sällan jag står handfallen, det ska jag säga, men nu visste jag varken ut eller in. Jag försökte desperat dra mig till minnes hur medierna gör i det där programmet ’Andarnas makt’ som dom brukar visa på TV. Men jag var till den grad skakad att jag inte kom på ett enda knep, så jag tänkte att lite vanlig artighet kan ju aldrig vara fel. Alltså stammade jag fram någon ursäkt och satte försiktigt framtassarna på stolskanten för att försöka blidka anden med en puss. Men vet ni vad? Den vräkte sig fram och skallade mig rakt på nosen. Och i samma stund hörde jag ett hest skratt och en otydlig skugga försvann bakom dörren. Huuu, vad det var kusligt! Det var då jag förstod att detta måste vara en riktigt ond ande som man som lekman gör klokast i att hålla sig undan från. Jag bestämde mig för att gå och varna mormor och morfar, så att dom kunde tillkalla expertis och få hjälp med att övertyga anden att flytta. Jag backade försiktigt ut ur rummet och precis utanför dörren krockade jag med matte och alla dom andra. ”Vad du ser konstig ut Nellie,” sa dom. ”Har du sett ett spöke?” Och så skrattade dom så att dom nästan kiknade. Då bestämde jag mig för att hålla tyst om mina upplevelser. Det är ju inte alla som tror på andar och jag ville inte bli till åtlöje. Det räcker så bra med alla tarvliga skämt om bad som jag får stå ut med. Men alla vi som har haft paranormala upplevelser och besitter förmågan att kommunicera med ”den andra sidan”, vi vet att den existerar, så den gör. Nej, nu har jag inte tid att berätta mer den här gången för jag måste träna inför intagningsproven till höstens agility- och apellkurser. Ha det så bra allihopa!
 
Eran alltid tillgivna  NELLIE