OM RASEN

Ur en personlig synvinkel
 

 
Den Engelska Springern är en underbar personlighet. Till sättet är de mycket sociala, öppna, framåt och naturligt nyfikna på sin omgivning. De är inga enmanshundar utan deras hjärtan är oftast stora nog för hela familjen samt hela dess bekantskapskrets. Springrar älskar när det kommer folk på besök och kan oftast inte nog visa sin förtjusning med ideliga svansviftningar och ibland ett ganska påträngande sätt!  Men har man i bakhuvudet att det är av vänlighet och glädje så kan man lätt stå ut med lite skuttande, hoppande och pussande. Det kan vara lite svårt att lära en Springer att inte hoppa upp på folk i tid och otid. Även om det är av glädje så kanske inte alla uppskattar dessa "ömhetsbetygelser". Vi brukar säga att springrar har medfödda gummiband i bakbenen! När man kommer hem så försöker de överträffa varandra i att hoppa högst och mest för komma närmast matte eller husse.
 
Som valpar är springrarna charmerade med sitt redan från början mjuka och lättlärda sätt. De snappar snabbt upp rutiner och hur vardagen brukar se ut och är mycket anpassningsbara. Man ska utnyttja detta för att så tidigt som möjligt grundlägga en god uppfostran och goda vanor inför vuxenlivet. Energi är något aldrig sinande hos valpar, därför måste man från början lära dem att slappna av, vilket annars kan bli ett problem med resultatet överaktiva valpar som inte vill äta osv. Regelrätt motion får man vänta med tills hunden är närmare året, innan dess är inte skelettet färdigutvecklat och för mycket motion för tidigt kan allvarligt skada hunden. Som vuxen däremot orkar en Springer precis hur mycket som helst. Man behöver inte vara ett motionsfreak för att ha en Springer. Ger man dem bara tillfälle att dagligen sträcka ut och röra på sig minst en timme (gärna mer förstås), delta i familjens aktiviteter och då och då ge dem någon mental stimulans, som t ex spårning eller annan träning, så har man en nöjd och harmonisk hund.
 
En Springer kräver en fast och konsekvent, men vänlig hand som valp och unghund för att utvecklas till den perfekta kamraten som vuxen. Förutsatt att man lyckats väl med uppfostringen av den unga Springern får man en vuxen hund som är en ren glädje att leva med. Springern ska inte vara vek eller för mjuk, inte heller ska den vara för hård. De ska vara öppna och positivt inställda till sin omgivning och s a s vilja umgås med både folk och andra djur. Trots sin mjukhet och vänlighet är det inga mesiga hundar utan kan visa prov på stort mod och beslutsamhet och de är inte helt värdelösa som vakthundar. Åtminstonde varnar de oftast om det kommer okända! Springrar trivs med människor, barn och andra djur, under förutsättning att de från början fått en positiv introduktion. Det faktum att Springern ursprungligen är en jakthund kan göra det svårt att få dem att inte jaga efter katter och andra djur som de kan se som bytesdjur.
 
Springern är en sansad och harmonisk hund men samtidigt aktiv, energisk och alltid beredd på skoj. En kombination som gör den till lite av en dubbelnatur och en av de fördelar som gör Springern så lätt och rolig att leva med. En Springer ska vara utrustad med en fungerande "av och på-knapp". Det krävs oftast inte mycket uppmuntran för att knäppa på dem, men de ska också kunna knäppas av när det krävs och ska kunna ha förmågan att slappna av när ingenting speciellt händer. En Springer ska absolut inte vara en stressig hund. För att undvika detta är det väldigt viktigt att man redan från början lär valpen och unghunden att slappna av samt att man inte överaktiverar unga hundar med ständiga aktiviteter. Då får man lätt en uppskruvad hund som har svårt att slappna av och i längden blir det en plåga för såväl hund som ägare. Som så ofta så gäller "lagom-regeln" även här!
 
Springrar vill alltid vara tillsammans med sina ägare. Helst dygnet runt. Det värsta en Springer vet är at bli lämnad ensam hemma och inte få vara med sin flock. Alla hundar måste trots allt läras att vara ensamma då och då och detta bör man träna på redan med den lilla valpen. Annars är springrar smidiga hundar att ta med sig och de flesta älskar att resa tillsammans med sin ägare och biltokiga springrar är mer en regel än undantag. Hemma hinner vi inte ens tänka tanken att öppna en bildörr förrän hela gänget snabbt som sjutton hoppat in och intagit sina platser med förväntansfulla blickar. Av anledningen ovan är springrar inga s k "rymmarhundar" utan stannar oftast snällt hemma i trädgården eller på gården när resten av familjen tillbringar tid utomhus. De deltar mer än gärna i olika göromål Överhuvudtaget gillar de att göra det du gör. Antingen det handlar om att rensa ogräs, klippa gräset, plantera, kratta löv eller bara sitta ner och ta en fika, Springern vill alltid vara med. På både gott och ont.
 
Springern och vatten är ett kapitel för sig. Nästan alla springrar fullkomligt älskar att bada och kastar sig mer än gärna i böljan blå. Har de fått lära sig att simma som små så sitter denna vattenpassion i genom hela springerns liv. Som vattenapporterande ras så är denna passion rastypisk och det är något man får ta med i beräkningen när man skaffar en Springer. Tyvärr är det inte bara i sjön som de gärna badar. Många springrar vet helt enkelt inte hur man springer vid sidan om en dypöl, utan måste springa igenom och bli så blöta (och smutsiga) som möjligt. Av våra finns det de som är mer än vanligt besatta av allt som heter vatten, det är nästan så man förvånas över att de inte föddes med simhud mellan tårna.
 
Att Springern är en apporterande ras brukar bli tydligt redan från början då den lilla valpen allt som oftast ses med något i munnen. De flesta springrar älskar att bära runt på saker, men tuggar faktiskt sällan sönder sina byten, det är själva bärandet som är det roliga för en apporterande hund. Om man ertappar hunden med något otillåtet i munnen, vilket inte sker så sällan, så får man inte banna hunden eftersom apporteringslusten är medfödd hos Springern och något man ska värna om. Om hunden får ovett för att den bär så kan den tappa viljan att apportera. Byt istället till något som den får bära. Skor är alltid populära att bära runt på. De är tuggvänliga och sen luktar de ju husse och matte också. Många är de gångerna man saknat en eller båda skorna, bara för att hitta de ute i trädgården.
 
När det gäller springrar och deras mat så är det också ett kapitel för sig. De allra flesta Springrar älskar mat. Eller rättare sagt, de älskar allt som går att äta (vilket inte alltid är så nyttigt). Vissa springrar utveckar en sofistikerad sport i att hitta så mycket skit (bokstavligt talat) som möjligt att äta. En del är betydligt "duktigare" och mer hängiva denna sporten än andra. För en Springer är en skog som en jättelik buffé och favoriträtterna brukar vara harpluttar, rådjursbajs och annat i samma kategori. Man brukar säga att en Springer är väldigt enkel att bli vän med, det krävs bara en liten godbit så han man garanterat en vän för livet, visst kan de allra flesta springerägare skriva under på det. Matstunderna och nu menar jag den maten som ska ätas, är ännu en höjdpunkt. Gud nåde matte eller husse om kvällsmaten skulle bli lite försenad enligt hundarna. Då är de inte sena att påtala det stora misstaget och det är bara att ta fram matskålarna. Maten ska sedan serveras i rätt skål på rätt plats och i rätt ordning. Hundar är ju vanedjur och och det är väldigt viktigt att rutinerna följs vid mattiderna. Fasta regler minimerar också risken för bråk och stök vid utfordring om man har flera hundar. En del valpar och unghundar kan vara lite upp och ner med sin mat under uppväxten, men det tar de igen som vuxna då de blir rena matvraken. Speciellt tikarna kan ha ganska lätt för att bli lite för runda i vuxen ålder medan hanarna oftast är lite slankare hela livet och oftast behöver äta betydligt mer också.