Av: Linda Lindmark - 2005
 
Rastyp...vad är det? Ja, den frågan kanske många ställer sig när man hör ordet. Många vet inte alls vad det betyder och ännu mindre hur man ska förklara det. Men för oss uppfödare och andra insatta är ordet rastyp ungefär lika viktigt som det är svårdefinierat. Rastyp är en sådan där lite knepig abstrakt grej som man liksom inte riktigt kan ta på. Men för den som förstått vad det innebär så antingen finns den där eller inte, med tid och kunskap blir det kanske förhoppningvis lätt att se, men för den skull inte enklare att förklara. Här tänker jag i allafall försöka ge mig på att förklara detta "mystiska" ord och ge min syn på rastyp hos den Engelska springer spanieln.
 

Innan jag börjar vill jag påpeka att detta är skrivet helt utifrån min

 egen personliga syn på rastyp, andra kanske tycker annorlunda...
 
Rastyp är egentligen inte alls speciellt märkligt eller mystiskt. Det är i själva verket kärnan i varje hundras. Man kan säga att rastyp är det som skiljer de olika hundraserna från varandra och där ingår då självklart de enskilda rasernas specifika detaljer eftersom det är just dessa detaljer som gör en hund av en viss ras. En hund med bra rastyp ska inte kunna misstas för en annan ras än just den rasen den tillhör. Varje hundras har en skriven rasstandard som kommer från rasens hemland. I standarden står det om dessa rasspecifika detaljer och hur man vill att de ska vara och se ut. I vissa rasstandarder står det mycket detaljerat och i vissa andra mindre detaljerat.
 
Hur ska man då kunna veta vad som är den korrekta rastypen? Som jag ser det så skall man titta på rasen i dess hemland. Det är trots allt därifrån den ursprungligen kommer och där den blev "skapad". Därför är det också oftast där man hittar flest hundar av den korrekta rastypen. I vårt fall handlar det om England. Med detta menar jag inte att alla engelska hundar är av den eftersträvansvärda typen. Naturligtvis finns det både bra och dåliga hundar där som överallt annars. Men jag vill ändå bestämt hävda att det är i England som du finner de absolut bästa hundarna när det kommer till rastyp. Som uppfödare av en ras tycker jag att en eller naturligtvis helst flera "studieresor" till rasens hemland är ett måste. Att se och lära är en förutsättning för att kunna bilda sig en egen uppfattning om vad som är den rätta rastypen och många kan få en aha-upplevelse när de besöker rasens hemland första gången.
 
Rastyp hänger naturligtvis ihop med kroppskonstruktion, alltså hur hunden är byggd. Alla vet vi ju att en hund är uppbyggd av en massa olika delar och detaljer. Dessa olika delar och detaljer är oftast väl beskrivna i rasstandarden. Det är dessa delar och detaljer som utgör helheten och det är helheten som utgör rastypen. Genom att studera, inte bara läsa och lära utantill, utan verkligen sätta sig in i och förstå sin ras standard hjälper till för att förstå rastyp. Att fråga sig själv varför hunden ska se ut just så som det står i standarden och sen försöka komma fram till svaret är ett bra sätt att förstå. Att bara läsa innantill kan vem som helst göra, men det gäller att kunna tyda det man läser också. Varför skall en engelsk springer spaniel se ut som den gör?
 
 
Den engelska springern är en arbetande ras. Oavsett om man jagar med sin springer eller har den som sällskapshund så är det i grunden en arbetande hund och det är med detta i grunden som standarden är utformad. Standarden vill ha en hund som ska kunna arbeta outtröttligt en hel dag på fältet och detta ställer stora krav på en korrekt konstruktion. En inkorrekt byggd hund tröttnar fortare och den sliter dessutom mer på kroppen under arbete än vad en korrekt byggd hund gör. Så, vi är överens om att en springer ska ha en väl tillbakalagd skuldra med välvinklade överarmar, en rymlig, ganska bred och lång bröstkorg med väl tilltaget djup, vara kort och stark i länden och ha ett svagt sluttande ländparti, breda muskulösa lår och bakben med moderata vinklar, starka, fasta tassar, lagom lång, något välvd hals och bra benstomme samt ha de karaktäristiska rörelserna. Alla dessa kroppsdelar har med hundens funktion att göra. Nu kanske du tycker att det här med rastyp då torde vara ganska enkelt. Om en hund ser ut så här så är den väl automatiskt av en en korrekt rastyp? Men här kommer vi till kruxet...
 
Även om rastyp hör samman med konstruktionen så betyder det inte att en bra konstruerad hund nödvändigtvis är av den eftersträvansvärda rastypen. Här kommer andra saker in, som t ex att verkligen veta vad som är specifikt för just den Engelska springern. Vad är det som gör en springer till en springer? En springer skall inte se ut som vilken annan hund som helst, en springer skall utan tvekan se ut som en springer. Man kan vända på det också, en hund som kanske har flera uppenbara fel i sin konstruktion kan ändå vara av en bra rastyp. Det eftersträvansvärda är naturligtvis en hund som både är mycket välkonstruerad samt har de rasspecifika detaljer som gör den till en springer av korrekt typ. Nu vet alla att det inte finns några felfria och perfekta individer, allt inom hunderi och uppfödning handlar mer eller mindre om kompromisser och att väga fördelarna mot nackdelarna hos varje enskild individ.
 
Naturligtvis får vikten av korrekt rastyp aldrig ursäkta en dåligt byggd hund, likaväl får inte konstruktionen vara alldeles allena rådande till priset av att rastypen blir svag eller obefintlig. För att kunna se rastyp måste man veta om vad som är specifika detaljer för just springer. Många raser skall t ex ha en välplacerad skuldra, välutvecklad bröstkorg osv. Dessa delar är inte de rasspecifika, de skiljer inte springern från andra raser. För mig så är det huvud, uttryck, rörelser och kroppsproportioner i kombination och i balans med varandra som utgör det rasspecifika hos springern. En springer ser inte ut som en cocker i huvudet och har inte ett uttryck som en welsh springer, den har heller inte rörelser som en amerikansk cocker eller proportioner som en field spaniel. Springern är sin egen och här spelar just dessa viktiga komponenter en stor roll.
 
Ett springerhuvud när det ser ut som det skall är en fröjd för ögat. I rasstandarden står det hur huvudet skall vara uppbyggt i grova drag, men för att veta hur ett riktigt bra springerhuvud ska se ut. Så måste man se det i verkligheten. Ordspråket "en bild säger ofta mer än tusen ord" passar bra in här och huvudet här till vänster är, enligt mig, ett riktigt bra och rastypiskt huvud med allt det korrekta, önskvärda på rätt plats.

Lägg särskilt märke till skallens, nospartiets och läpparnas form och utseende, de välplacerade, välformade ögonen med den milda, vänliga blicken och de korrekt placerade öronen. Allt detta bidrar till en helhet som utstrålar det man strävar efter hos springern. Du ska direkt kunna se att du tittar på en engelsk springer, du ska inte behöva fundera på vilken ras du ser, även om du så bara ser huvudet på hunden. En engelsk springer spaniels huvud liknar inte någon annans ras huvud, det är helt och hållet dess eget, rasspecifika utseende.

 

 
 

Den engelska springern har mycket säregna, karaktäristiska rörelser. Häri ligger mycket av rastypen och då förstås även också kroppsbyggnaden. En springer med fel kroppsproportioner får ofta ett helt annat rörelsemönster. Felaktiga rörelser kan bero på många saker, men de rastypiska, korrekta rörelserna är omisskännliga. Men precis som med huvudet hos rasen så är det svårt att känna igen de riktiga, korrekta springerrörelserna om man inte vet. De måste ses! Personligen tycker jag att det är alltför sällan man ser dessa idag. Men en springer med dessa rörelser är en hund som man som rasentusiast får "ståpäls" av att se på. Visst får även jag rysningar av att se en vacker storpudel forsa fram eller en välpälsad Afghan sväva runt i ringen, men det är inte dessa fartiga och flygande rörelser som man imponeras av hos en springer, här handlar det om helt andra rörelser som bara är springerns egna, rasspecifika rörelser.
 
En springer ska aldrig ha "flashiga", extrema eller i ögonfallande rörelser. Den ska se tämligen oglamorös ut när den rör sig i trav. En springer ska inte ha en kroppshållning som en pudel eller en afghan och absolut inte de rörelserna heller. En springer i trav ska se ut som en hund som orkar trava på i stort sett hur länge som helst. De korrekta rörelserna ska vara energisnåla, flytande, lätta, fria och vägvinnande, men samtidigt kraftfulla. En ibland nog så svår kombination. Hunden ska se ut som om den svingar benen fram och tillbaka nära marken, som en pendel. Inte kasta fram benen eller springa med höga benlyft. Ord som snabba, energiska och flashiga hör inte hemma när man ska beskriva springerns rörelser. Snarare ser en springers korrekta rörelser nästan lite "lata" ut. Det handlar om att täcka mest möjliga mark med minst möjliga steg. Ett vanligt missförstånd är att en hund med mer vinklar skulle ha bättre rörelser, detta är helt felaktigt. De få springrar jag har sett med de riktiga, härliga springerrörelserna har nästan uteslutande varit hundar med just moderata vinklar både fram och bak. Det är också viktigt att hunden har en horisontal överlinje i rörelse, den får inte ha en sluttande rygg a´la schäfer, det är helt otypiskt. En springer som rör sig naturligt i trav sänker oftast huvudet i linje med ryggen, vilket man i och för sig sällan ser i ringen idag eftersom väldigt få hundar visas upp på löst koppel, även om det vore att föredra.
 
 
Till sist har vi då kroppsproportionerna, eller helhetsintrycket. Ingen hund är ju perfekt och det får vi nog bara acceptera och det är viktigt att inse att man faktiskt troligtvis aldrig kommer att få en perfekt eller felfri hund. Allt handlar om att väga för och nackdelar mot varandra, men att dock aldrig göra avkall på rastypen. En springer är ingen glamorös hund till utseendet, snarare en robust arbetshund som aldrig får vara överdriven någonstans. Alla hundens kroppsdelar ska liksom flyta in i varandra utan några tvära kanter eller vinklar. Det karaktäristiska i springerns överlinje är att halsen skall övergå i skuldran och skuldran i ryggen utan några synbara övergångar, allt ska flyta in i vartannat, ryggen sluttar svagt från skuldran ner mot länden och korset skall vara lätt rundat, aldrig helt rakt. Svansen skall vara ansatt lågt. En springer med svansen ansatt som en direkt förlängning av ryggen får en för rasen otypisk överlinje.
 
Om du ser på en springer och tänker att "oj, vilken lång hals den har", så har den hunden antagligen en för lång hals i proportion till sin egen kropp och är alltså inte proportionerlig, eller om man tänker "oj, vilka korta ben", då har den hunden antagligen alldeles för korta ben för sin kropp. I standarden står inget om förhållandet höjd-längd, men enligt mig ska springern bara vara aningen längre än den är hög. Den får aldrig ge ett långrektangulärt intryck, men den får heller aldrig vara alltför kort som en cocker. Det står i standarden att springern ska vara en högbent hund och uttrycket "raciest build" skulle kunna beskrivas lite som en kapplöpningshäst som är byggd för vara smidig, att orka och vara uthållig. Jämför en springer med en galopphäst så förstår man lite bättre de korrekta proportionerna.
 

Springern är en "lagomhund" när det gäller allt, även päls. En springer ska inte ett hårsvall i stil med cockrarna. En springer med behäng ner till marken förlorar det högbenta intrycket och detta påverkar även kroppsproportionerna. En hund med korrekta proportioner kan t ex se lågbent ut med alltför ymnigt behäng undertill. En överdriven päls är också i högsta grad opraktiskt för det springern är ämnad för. Tyvärr så går det mode och trender även inom hundvärlden och idag är springern en stor och populär ras i utställningssammanhang. Ibland dyker det upp modetrender som tilllslut blir så vanligt förekommande att de betraktas som korrekta och eftersträvas av uppfödare fast de kanske är helt inkorrekta och till och med strider mot rasstandarden. Hit hör t ex överdriven päls, överdrivna vinklar, främst bak, alldeles för långa halsar och glamorösa, "häftiga" rörelser ibland i kombination av överdriven handling, ofta just för att förstärka ovan nämnda saker. Att föda upp en ras handlar om att förvalta och förbättra och till viss del att utveckla, men aldrig att förändra en ras helt enligt eget tycke och smak.